Arbetsliv

Här kommer jag att beskriva vad jag har gjort under mina år som anställd.

text och bild kommer att fyllas på under kommande månaderna.

Min första anställning efter examen som "75 öres kemist" blev en anställning vi dåvarande Nobelinstitutet för fysik. Forskningsinstitutet för atomfysik.

Där fick jag lära mig att arbeta som kärnkemist. Det är ganska annorllunda än vanlig kemi, då man ju får tillräckligt med ämnen som man kan se eller väga (kärnkemi )

Jag  fick också lära mig att göra tunna tunna folier av många olika och sällsynta ämnen. Detta gjorde jag med elektrolys, indunstning, förångning i vakuum. Dessa tunna folier användes sedan för  fysikaliska experiment i de cyklotroner som fanns vid institutet. Tunna fribärande guldfolier är genomskinligt gröna. Jag utvecklade en ny metod att göra tunna skikt. Detta resulterade till min första publikation  tillsammans med doktoranden William Parker

Min chef var mycket för att jag och de andra på labbet skulle lära oss något nytt. Lektioner varje kafferast på eftermiddagen berättade han om bla. hur det gick till när de hade framställt ett nytt grundämne Nobelium (No-255) med en kort halveringstid på ca 3 minuter. Han uppmanade mig att börja studera matematik på Universitetet i Stockholm, vilket jag gjorde  men var tvungen att ha realexamens betyg i franska. Det hade jag inte så jag köpte en Hermodskurs i franska på grammonfonskiva och spelade in den på min bandspelare. Med ett band som var "oändligt" var kursen på hela nätterna, då jag hade hört att man kunde lära nytt när man sov. (Sov dåligt de första nätterna men..) Klarade tentan då jag hade bra uttal då jag läste ett stycke ur den franska boken.

Under alla dessa åren var jag anställd av Statens Strålskyddsinstitut. 

De första åren fick jag arbeta inom många olika ämnesområden. Som inspektör av röntgenutrustning på olika sjukhus. Dvs. kontroll av att röntgenutrustningen fungerade som de skulle.

Efter en kort tid  som sjukhufysiker vid radiumhemmet och ett vikariat på Eskilstuna lasarett var jag anställd vid "speciallabororiet" på SSI:

Cancer i Tyreoidea (Sköldkörten) behandlades oftas med radioaktivt jod,liksom vanligt jod ansamlas i sköldkörtrn.

I-131 har halveringstid på ca 8 dagar och avger i huvudsak  sin strålningsenergi i form av beta-strålning som har en kort räckvidd i vävnad.  NaI (I-131).

Den korta räckvidden och minimala upptaget av natriumjodid (I-131) utanför sköldkörteln leder till en låg strålningsexponering utanför resten av kroppen.  Efter oral administrering absorberas natriumjodid (I-131) huvudsakligen i sköldskörteln  medan den snabbt utsöndras  (90 % efter 60 minuter). Med Intag en liten dos av NaI(131), kan mäta hur stor andel  som  tas upp i tyreoidea, och därmed beräkna terapidosen. Behandlingen är helt smärtfri och utan några kirurgiska ingrepp.  Under min tid som sjukhufysiker gavs oftast terapidosen av NaI(131) i en mugg med saft. Det hände  en gång att patienten var så stressad att delar saften rann ut ur munnen och ner i patientens handväska. Efter ett tag fick vi låna väskan och mäta hur mycket I-131 fanns i väskan. Efter grundlig sanering av väskan beräknase en ny tilläggsdos. Patienten blev frisk. Arbetet med teapidoserna sker i särskilt laboratorium, med dragskåp  och säskilda  rutiner. Mätning av personalen och luftprov genomfördes för att säkerställa arbetmiljön på Karolinska sjuhuset och Södersjukhuset.

Ett rum och utrustning för mätning av små mängder av radioaktivitet hade just färdigställts. Tjocka väggar av speciellt utvald betong och ett inre rum uppbyggt av ca 15 ton bly fick benämningen "helkroppslaboratorium" och fanns längst ner i källarvåningen. Strålningen i rummet var endast 1 % av den naturligt förekommande strålnivån i ett kontorslokal eller utomhus. Mätinstrumenten i laboratoriet var så känsliga att man kunde lätt mäta mängden av det naturligt förekommande radioaktiva Kalium vi har i våra kroppar. Ett otal studier   ( tex Kvicksilver (Hg), Selen (Se) av radioaktiva ämnens upptag och omsättning i människan har gjorts fram till 2005 då delar av laboratoriet flyttades till SSM.

Hematologi är den gren av den medicinska vetenskapen som handlar om fysiologi och sjukdomar i blodet samt de blodbildande och lymfatiska systemen. Till fältet hör även hemostasen, kroppens förmåga att stoppa blödningar och regleringen av denna. Många sjukdomsalstrande ämnen och organismer är blodburna

På hematologen på KS hade man en snarlik utrustning som i helkroppslaboratoriet. Låg bakgrundsstrålning hade man åstadkommit med hjälp av tjocka väggar av stål från skrovet att ett pansarfartyg. Diagnostik av blodsjukdomar gjordes bla genom att mäta hur järn tas upp från mage och tarmar. Intag av små mängder radioaktivt järn (Fe59) kan mätas med detektorer utanför kroppen. Med detektorer som scannade längs med kroppen studerade man upptaget och fördelningen av järn  i de blodbildande organen. En metod att göra dett utvecklades på SSI och kom att användas på SSI och för diagnos på hematologen.

Man hade uppmärksammat att Kärnvapenprovsprängningar i atmosfären gav upphov till nedfall av radioaktiva ämnen på marken i många  länder. Dessa ämnen, främst  Cesium (Cs-137)  och Strontium (Sr-90) hamnade i näringskedjan och också i  människan. Studier av detta hade redan påbörjats i Sverige och i många andra länder. Mätning av Cs-137 och Sr-90 gjordes regelbundet i mjölk samt Cs-137 i människan. Efter provstoppsavtalet 1966 minskade nedfallet och man kunde mäta hur de radioaktiva ämnena i miljön och människan minska med tiden. Mätningarna av Cs-137 i grupper av människor har sedan fortsatt och pågår än idag. Läs mer om detta i "projekt Cs-137".

Övervakning av provstoppsavtalet för sprängning an kärnvapen i atmosfären gjordes och görs ännu regelbundet genom insamling av luftburna partiklar på filter för mätning och analys. (Filtermätningar) Dessa mätningar av FOI men i bland av SSI

Åren 1974-1976 arbetade jag på CERN som strålskyddsfysiker se projekt CERN

Sverige har haft kärnkraft sedan 1970-talet. Tillverkning av uranbränsle till de svenska känkraftsverken gjordes till viss del av dåvarande ASEA-ATOMs bränslefabrik i Västerås. Kontroll av arbetsmiljön i fabriken gjordes med bla  mätning av  urandamm i luften, på ytor och filter i ventilationssystemen. Arbetarskydd med bla inandningsfilter visade  ibland vid incidenser att man kunde befara att urandamm kunde ha inandats.  Ett projekt (MÄTNING AV URAN IN VIVO VID URANARBETE)

initierades av SSI för att ge underlag för anvisningar om behovet av mätningar in vivo av personal vid uranarbete och anvisning av lämplig metodik för detta. I målsättningen ingick också uppskattning av eventuella stråldoser till personal vid ASEA-ATOMs bränslefabrik från inhalerat olösligt uran. Resultatet av studien blev att regelbundna lungmätningar av den då nya mätutrustningen vid SSI gjordes  fram till att bränslefabriken skaffade egen modernare mätutrustning och genomförde egna mätningar och rapporterade resultaten till SSI.

"Speciallaboratoriet" på SSI kom att inrikta sin verksamhet på flera delområden, med syfte att kartlägga och belysa människans strålmiljö. Radon som naturligt utsöndras från mineral som innehåller uran kan ge upphov till skadliga koncentrationer i luft för människan. Först uppmärksammades höga halter i gruvor, där ändring av ventilationssystemen fick göras för att komma ner till acceptabla nivåer. Gränsvärden infördes.

Även i många bostäder uppmättes höga radonhalter. Källan till Radon inom hus kunde vara byggnadsmaterialet tex "blå lättbetong", markradon eller kranvatten. Mitt arbete med radonfrågan var i första hand utveckling av mätmetoder av radongas och radondöttrar, samt arrangemang med radonrum och kalibrering av div olika mätare. (Se projekt Radon).

I samband med  Tjernobylolyckan och nedfallet av Cs-137 över Sverige kom vi att noggrant studera hur de radioaktiva ämnena kom in i näringskedjan och bestrålar människan. ( projekt Cs-137)

I samarbete med Prof. Per Camner på Karolinska institutet kom jag under många år att att ingå i Eu-projekt (Inhalation av radionuclides)

SSI/SSM   (Paul Andersson et.al) redovisar i en omfattande rapport Strålmiljön i Sverige.

Sammanfattning: Rapporten beskriver, och redovisar resultat från, den strålmiljöövervakning som bedrivits i Sverige sedan 1950-talet. Genomsnittliga doser till befolkningen och till speciella befolkningsgrupper redovisas också. En stor del av övervakningen har rört nedfallet och spridningen i ekosystemen av radioaktiva ämnen från de atmosfäriska kärnvapenproven och Tjernobylolyckan.
Den genomsnittliga stråldosen från 137Cs är mycket låg, men var något högre i vissa befolkningsgrupper, t.ex. renskötare.

Karteringar av naturligt förekommande radioaktiva ämnen i mark, dricksvatten och inomhusluft visar att strålningen från mark och byggnadsmaterial utgör, vid sidan av medicinsk bestrålning, den största andelen av den genomsnittliga totala stråldosen.
Dosen från dricksvatten från bergborrade brunnar eller från radon i inomhusluften kan vid högre halter utgöra det dominerade dosbidraget. Rökning innebär att risken från radon ökar avsevärt.

UV-instrålningen vid mätstationen i Norrköping har ökat med ca 10 procent sedan början av 1980-talet, till största delen beroende på minskad molnighet. Exponeringen för UV-strålningen är dock mer beroende av befolkningens beteende, och ca 25 procent av den totala exponeringen uppskattas ske utomlands. Det finns ännu inga långa tidsserier som visar utvecklingen vad avser elektromagnetiska fält i utomhusmiljön generellt. De mätprojekt som genomförts indikerar dock nivåer långt under gällande referensvärden.