Selen är ett av de ämnen som använts vid diagnos av cancer är natrium-selenit märkt med Se-75. På grund av att Se-75 har en relativt lång fysikaliska halveringstid (ca 120 dagar) och att natrium-selenit stannar kvar i kroppen kan man förmoda att stråldosen till patienten blir relativt stor. Uppskattningar av stråldosen per microCuri administrerad se-75 har gjorts tidigare men är mycket osäkra. Noggrannare mätningar under längre tid har genomförts i denna studie i samarbetet med läkare på radiumhemmet i Stockholm.
Resultaten av dessa studier inklusive beräkningar av stråldosen per given microCuri redovisas i (SSI:1974-011) och i Publikation Journal of Nuclear medicine (1975)
Under slutet av 1960-talet hade man i Japan upptäckt att fisken i vissa områden (Minamata) innehöll stora mängder av kvicksilver som påverkade hälsan. Även i Sverige hade man uppmätt mindre mängder av metylkvicksilver i fisk. I Sverige var det ett par forskare på veterinär-institutionen som som ville undersöka hur metylkvicksilver omsattes i människan. 3 frivillig intog oralt 3.6 microCuri av monomethyl-203-Hg-nitrat för att studera upptag och metabolism i människa.
När det framkom att mängden radioaktivitet var tillräcklig för studier av hur kvicksilvret hade fördelats (FOA) i kroppen genomförde upprepade mätningar av dessa personer i helkroppsmätaren i SSI.
Det framfördes synpunkter på studien då det inte var proteinbundet kvicksilver som studerades. Detta fick till följd att 15 personer vid Helsingfors universitet fick äta kokt lake som innehöll metylkvicksilver märkt med Hg-203. Fördelning av kvicksilvret i 5 av dessa personer gjordes med helkroppsmätaren på SSI. Fördelning, upptag,och metabolism av kvicksilver i människa skilde sig inte från intag av monometyl-Hg-203 nitrat. Resultaten av dessa studier har sedan ingått som en del i det underlag som använts för att sätta gränsvärden för kvicksilver i mat. Symposium kring Kvicksilverproblematiken.
I slutet av 1950-talet uppmärksammades att radioaktiva ämnen som bildas vid sprängning av kärnvapen spreds vida omkring, både på marken och i atmosfären, särskilt om provsprängningarna (USA och Sovjet) skedde i atmosfären. Varje år skedde en blandning av yttre och nedre atmosfären, detta fick till följd att nytt nedfall av dessa ämnen skedde årligen. I Sverige konstaterades att det var de regnrika områdena i landet som fick mest nedfall.(västkusten och fjälltrakterna). Omfattannde studier av hur dessa radioaktiv ämnena spred sig i naturen och näringskedjan gjordes på bla. SSI. Särskilt studerades Sr-90 och Cs-137 i mjölk och Cs-137 i människan. Helkroppinnehållet av Cs-137 i en grupp (kontrollgruppen) av ca 20 personer vid SSI mäts regelbundet med början 1959 och pågår än idag.
Radioaktiva ämnen från kärnkraftsolyckan i Tjernobyl (Ukraina) spreds med vindarna till många närbelägna länder. Beroende på vindarna och nederbörd kom nedfallet i Sverige att vara ojämnt fördelat över landet. Mer om olyckan finns under projekt Tjernobyl .
Till skillnad från utsläpp från kärnkaftlyckor innehåller nerfallet från provsprängningarna Strontium-90, som har en halveringstid på ca 30 år. Strontium ock Kalcium (Ca) uppträder kemiskt på likartat sätt vilket betyder att Ca och Sr kommer att lagras i skelettet hos hos växande barn. Stråldosen från Sr-90 är väldigt liten (Helt försumbar) men kommer att finnas kvar under många år. Vid några tillfällen har polisen velat få hjälp med ålderbestämning av hittade skelett. Mätning av Sr-90 koncentrationen i skelettet har då varit en viktig infotmation.
Tidigare projekt - 1984
